'Pinotage älskar vilt!', konstaterade jag senast jag provade detta vin och hela lagret försvann i ett nafs. När jag nu smakar dess uppdaterade årgång kan jag direkt konstatera att omdömet står sig. Att vi dessutom är mitt inne i det vilda kökets högsäsong gör inte lockelsen mindre och jag låter gärna mina gäster njuta av detta vin som mer än de flesta ackompanjerar de speciella och uttrycksfulla smaker som du hittar i såväl det vilda köttet som i dess kryddor och tillbehör.
Om jag därför får beskriva det hela i målande termer, så hittar du såväl enbären som rönnbärsgelén i doft och smak. Här finns kryddpeppar och lagerblad, det som kallas 'undervegetation' på vinspråk och liknar en vandring genom skogen en fuktig höstdag, trattkantareller och en och annan rödbeta, morot och rotselleri. Det är många associationer, men också ett smakrikt, sammansatt vin – utan att det för den skull blir svårsmält eller baktungt. Tvärtom är det uppfriskande lätt och prestigelöst.
Ännu har det inte riktigt nått målsnöret, men det är på god väg och kan med fördel sparas även till nästa viltsäsong. Syran är initial, men eftersmaken desto längre och det på ett sätt som gapar efter ännu en klunk.