Moncaro

Moncaro är en av de mest framträdande producenterna i Marche på Italiens östkust. I grunden är det ett kooperativ med närmare 900 vinodlande medlemmar, men långt från det tröttsamma kollektiv som hämmar alla personliga ambitioner och siktar mer mot lättja än mot framgång. Tvärtom spelar Moncaro i toppdivisionen med ett lika uttalat miljötänk som en kvalitetssträvan i skicklig regi av en målmedveten ledning. Mottot är inte att göra sällsynta nischviner, utan att göra drickvänliga folkviner av överlägset snitt. Detta bevisar man inte minst i den vita verdicchio som är ett av de mest prisvärda vitvinerna i den svenska boxfloran. Vinet här kommer från grannregionen Abruzzo, med trebbianodruvan som bas, ekocertifierat och nu generöst prissänkt.

En klart ursprungstypisk doft låter jord och druva mötas i en bukett som grundar sig på en mjukt mandeltonad arom uppstagad av en diskret ton av bittermandel, på samma sätt som dessa två ingredienser kompletterar varandra förtjänstfullt i alla bakverk (eller, om du så vill, som en nypa salt gör susen i pannkakssmeten), och som sedan breder ut sig med sköna toner av solmogen frukt, citronskal och något som påminner om vanilj och gräddkola. Smaken förstärker samma intryck med både charm och bett på ett okomplicerat och kravlöst, samtidigt trevligt och seriöst, matvänligt sätt. Eftersmaken vittnar tydligt om att det är ett ambitiöst vin med både längd, struktur och djup.

En laxsida som toppas med tapenade, blandat med ströbröd för att få en krispig yta och grillad i het ugn, känns som en given vårmiddag i påsk. Jag dricker det gärna också till varmrökt lax med romsås och ska jag vara ärlig funkar det utmärkt till det mesta där ett vitt vin känns rätt, även till milda ostar och inte minst mozzarella med tomat, hackad lök och basilika som dränkts i olivolja.