Moncaro

Att upptäcka en ny druvsort är alltid lika spännande och i hög grad ett tecken i tiden när det gäller vinets värld där ‘närodlat’ knappast är ett gångbart recept. Istället har lokala, oftast antika och många gånger bortglömda druvsorter fått samma attraktionskraft. Passerina är en sådan, för mig tidigare helt okänd druvsort, bördig från Abruzzo på Italiens mellersta östkust. Lägger du därtill att vinet är ekocertifierat, så har du i hög grad ett vin som många efterfrågar. Bådadera uppfylls i detta vin, uppkallat efter havet som vingårdarna lutar sig mot, där den fisk och de skaldjur lever som är dess bästa ackompanjemang. Särskilt mycket klokare blir jag inte av den information nätet tillhandahåller om denna druvsort. Wikipedia noterar först att den kännetecknas av små druvor utan kärnor, men längre ner sägs istället att druvorna är stora. Vad vet jag?

Nu är detta heller inte poängen, utan hur den smakar. I glaset öppnar Adriatico föreställningen med en aptitretande, halmgul charm som indikerar väl mogna druvor med rejäla, färggivande skal och tydlig fruktextraktion. Doften förstärker detta intryck med en fruktig, aromatisk bouquet som för tankarna till såväl gula plommon, mango, persikor och nypressad äppelmust som till en mer stringent ton av druvskalens tanniner och den jordmån frukten hämtats från. Kort sagt innebär det en doft som i hög grad kan anses ursprungstypisk och detta ger även smaken fullgod valuta för. Där tonas de mjuka fruktaromerna i doften ner till en klart utjäst, det vill säga helt torr, fruktsamhet med len, matorienterad profil där fruktsyran är både tydlig och välbalanserad till ett ärligt och opretentiöst vitvin som jag hellre dricker till en pasta med fisk och/eller skaldjur än till fredagsräkorna eller krabban. Inget fel i det! Jag menar bara att jag föredrar varm mat än kalla skaldjur om nu vinet ska fullända måltiden.