Girard

När jag provade detta vin förra sommaren fick det högsta betyg och historien upprepar sig när det nu kommer en ny årgång som dessutom prissänkts. Bättre kan det inte bli!

Druvorna kommer från 35 år gamla vinstockar i Napa valley och liksom i föregående årgång är det en zin med fokus mer på elegans än söta bär. Nog finns de senare där, med associationer till björnbär, hallon, jordgubbar och blåbär, men helt utan syltig sötma. Där bakom skymtar färska champinjoner, blekselleri och dansk lakrits, tillsammans med köttiga aromer som drar mot kycklinglever, allt starkt präglat av en yppig, klart amerikansk, insmickrande ton av fatvanilj. Visst är det publikfriande, men ack så förföriskt!

Jag begick min zinfandelpremiär på sjuttiotalet, då det första smakprovet lanserades på Systembolaget. Du kan säga att det var kärlek vid första klunken och den fick mig att göra en vinresa till Kalifornien 1979, precis när världen började få upp ögonen för det som då hände på andra sidan Atlanten.

Denna fäbless delas med många, i den mån att vi svenskar innan millennieskiftet drack mer amerikanskt vin per capita än något annat land (inklusive jänkarna själva). Då handlade det dock om budgetzinfandel och viner lika avlägsna från detta som solen från månen.

Zinfandel är nämligen en kameleont i vingården. På scenen finns allt från blekrosa, pinsam zinfandel blush till extremt mörka och häftiga starkviner av portvinstyp. Däremellan går smaken mellan geléiga saftviner till senskördade ost- och dessertviner, men också storstilade rödviner med ytterst imponerande karaktär och mognadspotential.

Girard Zinfandel tillhör denna elit och druvorna kommer från 35 år gamla vinstockar i Napa valley. De gamla vingårdarna klassas numera som historiska monument och vårdas ömt av hängivna entusiaster. Just detta är nämligen en specialitet för Kalifornien, där denna druvsort i bästa fall når högre kvalitet än någon annanstans.

Att Zinfandel anses överensstämma med Apuliens Primitivo, som i sin tur har sina rötter på Balkan och i Kroatien heter Crljenak Kastelanski, har mest ett ampelografiskt intresse. Vinerna skiljer sig nämligen rejält åt, om du bortser från det som flödar ur den breda vinfloden och syftar mer till effekt än smak. Nyfrälsta vinnördar, som ännu inte förstått att vin hellre ska vara gott än udda eller extremt, rynkar kanske på näsan, men jag låter dem gärna hållas. Varje vin ska bedömas för sig, utan fördomar.

Nog är det josigt, om jag får använda svengelska, men ändå både imponerande och omedelbart med en stor, mäktig och mättad doft som övergår i en lika potent och lättgillad smakexplosion. Associationerna är många, om du vill beskriva karaktären i detalj. Initialt hittar jag allt det som Zinfandel är känt för: björnbär, hallon, jordgubbar och blåbär, men också sviskon, Reine Claude-plommon och aprikoser. Där bakom skymtar färska, skivade champinjoner, blekselleri och dansk lakrits, tillsammans med köttiga aromer som drar mot kycklinglever.

Allt sammantaget blir det ett vin som gjort för sommarens grillade köttstycken, oavsett det handlar om BBQ-marinerade revben eller en mer förädlad argentinsk asado där saltet är den enda kryddan som ska lyfta den långsamma kolgrillningen till ett crescendo. ’Extra allt’ ligger nära till hands, men det är inte mängden som är avgörande, utan bredden som kommer att utvecklas ytterligare om vinet lagras mörkt och svalt en fem, sex år. Då tonas frukten ner och fram träder istället de små nyanserna som är kännetecknande för stora, lagringsmogna smaksensationer.

Här har du ett vin som bevisar att Zinfandel har sina uppenbara kvaliteter om vingården hanteras rätt, vinstockarna är gamla och ambitionerna höga. Priset är i hög grad motiverat. Kvalitet kostar, som bekant, och det smakar därefter!