Valentino nero

Valentino nero är en italiensk blå druvsort med ursprung i ett förädlingsarbete vid forskningscentret i Conegliano 1936, lett av agronomen Giovanni Dalmasso. Druvan odlas i liten skala, främst i Piemonte, men utvecklades i Veneto och godkändes först 1977 för vinproduktion i Italien. I litteraturen förekommer flera synonymer, bland annat Incrocio Dalmasso 16/8, Incrocio Dalmasso XVI/8, Dalmasso 16-8 och kortformen Valentino. Dessa beteckningar speglar Dalmassos system för att numrera sina korsningar. I dag betraktas Valentino nero som en regional raritet snarare än en storskaligt planterad sort.

Dalmasso angav från början Nebbiolo och Dolcetto som föräldrar, men modern DNA-analys (2009) har visat att den påstådda “Nebbiolo”-komponenten i själva verket var Chatus – en gammal fransk druva som i Piemonte länge kallats Nebbiolo di Dronero. Dolcetto bekräftades samtidigt som den andra föräldern. Föräldraskapet Chatus × Dolcetto placerar Valentino nero i samma “familj” som två andra Dalmasso-korsningar, Passau och San Martino, vilka delar samma genetiska ursprung. Den historiska sammanblandningen mellan Chatus och Nebbiolo i regionala namnbruk förklarar varför misstaget levde kvar så länge.

I vingården beskrivs Valentino nero som relativt senmognande med god avkastningspotential. Vinstocken har måttlig motståndskraft mot klimatstress och vanliga sjukdomar, vilket gör den praktiskt hanterbar men inte uttalat resistent. Ampelografiskt anges ofta en liten, femflikig bladform, medelstora, lätt pyramidala klasar och små, rundade bär med blåsvart, pruinrik skal. Odlingsarealen är begränsad: källor anger att planteringarna i Italien uppgår till endast ett par tiotal hektar och att tyngdpunkten ligger i Piemonte. Sammantaget innebär detta att druvan sällan står i centrum i appellationernas regelverk, utan framför allt förekommer i lokala buteljeringar eller som komponent i regionala blandningar.

Stilmässigt ger Valentino nero ofta lätta till medelfylliga viner med relativt måttlig alkohol, klar rubin‑ till körsbärsröd färg och diskreta, rödbäriga aromer. Arten av frukt och den mer återhållna doftprofilen gör att druvan ibland vinifieras som rosato/rosé, där dess färg, fräschör och milda fenolik kan komma till sin rätt. I röda viner används den både som endruvsvin i liten skala och som en kompletterande komponent för att bidra med färg och friskhet. Med sitt genetiska arv från Dolcetto och Chatus kan den, i gynnsamma lägen och med lägre skördeuttag, också ge mer strukturerade uttryck, men den övergripande bilden är ett druvmaterial som bäst speglar lokal tradition och hantverk snarare än en påtaglig internationell stil.