Zengarello

Tiden går fort och två år på tolv månader hoppar denna barolo när den nu kommer i ny, yngre årgång. Trots sin ungdom är det fullt drickfärdigt och ett skolexempel på allt det som gjort nebbioloviner i allmänhet och barolo i synnerhet till något av det trendigaste du kan dricka just nu.

Redan synintrycket är läckert, med ljust tegelröd mognadsnyans. Doften är klassisk med toner av lagring på äldre ekfat som ger frukten en tydlig knäckighet av mogna bigarråer, ugnsbakade rotfrukter, sviskon och solvarm mylla. Smaken sjunger samma refräng: smeksamt sammetsfruktig med mycket lång, stiltypisk eftersmak och klassiskt hållen, tveklöst druv- och ursprungstypisk, tydligt uppstramad, bestämd och kärnfull profil. Gott nu, men med potential att växa ett årtionde i svalka, mörker och stillhet.

Barolo har kallats vinernas konung och konungarnas vin, men sådana klyschor säger förstås inget om hur det egentligen smakar. Detta bygger istället på en kombination av en unik druvsort, Nebbiolo, och ett lika unikt och inte alltid gynnsamt klimat på Alpernas sista utlöparna söderut. Området är inte sällan gömt i tunga höstdimmor som försenar skörden och gör vinböndernas strävan tuffare. Samtidigt hindrar det förtida frostknäppar, helt nödvändigt för att Nebbiolo ska få den mognad som krävs för att knäcka dess obändiga tanniner.

Förr var detta ett vin som behövde ett årtionde minst för att syrorna skulle bevekas, men bättre kunskap i både vingårdar och källare, tillsammans med skickligare (läs: mindre slumpmässig) vinifiering och ytterligare förstärkt av ett varmare klimat, har gjort underverk och barolo och dess systervin barbaresco har på senare år blivit megastjärnor med en smått hysterisk kultstatus.

Smakprovet här lockar med en läcker, ljust tegelröd färg som hetsar både fantasi och törst. En fräsch och attraktivt småknäckig nebbiolodoft med toner av mogna bigarråer, ugnsbakade rotfrukter, sviskon och solvarm mylla fyller näsan och väl i munnen imponerar en bestämd och kärnfull, men också smeksamt sammetsfruktig smak med mycket lång, stiltypisk eftersmak i klassiskt hållen, tveklöst ursprungstypisk, småeldigt förförisk och ytterst matvänlig stil som klingar ut i en överraskande, personlig ton av svalkande (!?) pepprighet. Gott nu, men med potential att växa ett årtionde i svalka, mörker och stillhet.

Själv väljer jag ofta både mat och dryck från samma karta, så leta upp något i den italienska kokboken. Osso buco med saffransrisotto och piccata är två nationalrätter från Milanotrakten, inte långt från barolons födelseort. Alla svamprätter och saltimbocca är andra goda exempel på allt som detta vin passar till – mat som för övrigt klär alla tre vinerna i detta vinbrev.