Att champagne ska vara kall, torr och gratis är ett påstående så självklart att det blivit Winston Churchills mest berömda uttalande och en något uttjatad klyscha. Det första är givet, det andra önskvärt och så klart är det kul om någon annan betalar.
Extratorr champagne är ingen nyhet, men har blivit en stor trend sedan millennieskiftet, i den mån att det inte alltid är givet att resultatet uppfyller förväntningarna. Nicolas Feuillatte behärskar lyckligtvis denna balansgång mellan frukten, jästen och mineralerna, det som är den ädla champagnens tre hörnstenar. Doften är kristallklar, så aptitretande den kan bli, och jag njuter den gärna i stora, generösa vinglas där bouqueten får fritt spelrum. Smaken är, som etiketten säger, extra torr och stramt tyglad, men utan den minsta tendens till kartig snipighet som lätt annars präglar dessa snustorra skapelser. Torr, som sagt, men alls ingen tråkmåns. Tvärtom!