sangiovese-grosso

Sangiovese-grosso är inte en separat druvsort i strikt genetisk mening, utan en historiskt avgränsad biotyp av Sangiovese med starkast förankring i Toscana. Den är intimt förknippad med Montalcino, där den lokalt kallas Brunello och utgör grunden för Brunello di Montalcino. Under lång tid betraktades Brunello som en egen sort, men modern DNA-teknik har visat att det rör sig om Sangiovese. I praktiken används begreppet för att beskriva plantmaterial och kloner som tenderar att ge mer strukturerade, långlivade viner när druvorna mognar fullt i varma, väldränerade lägen.

I vingården mognar Sangiovese sent och kräver en lång växtsäsong för att utveckla fenolisk mognad utan att tappa sin naturligt höga syra. Biotypen som går under namnet sangiovese-grosso trivs särskilt väl på kalkrika jordar och skifferhaltig märgel – i Toscana ofta benämnda alberese och galestro – där rötterna kan söka djupt efter vatten och mineraler. Höjdlägen och god ventilation är viktiga för att behålla aromatisk friskhet och undvika övermognad. Avkastningen behöver hållas i schack; för höga skördeuttag leder till tunnare viner, medan selektiv grönskörd och massal-selektion ofta ger större koncentration och tydligare växtplatsuttryck.

Aromatiskt rör sig vinerna från Sangiovese-grosso kring körsbär i olika nyanser (särskilt surkörsbär), röda plommon och viol, med inslag av apelsinskal, torkade örter och ibland en järn- eller jordton. Med flaskmognad utvecklas ofta tobak, teblad, läder och svampskog. Färgen är rubinröd av medelintensitet och skiftar mot tegel med åren. Munkänslan präglas av hög syra och markerade, finkorniga tanniner som ger god gastronomisk användbarhet och lagringspotential. Vinifieringens stil påverkar uttrycket: traditionellt har lång maceration och lagring i stora botti av slavonsk ek gett ett mer klassiskt, stramt uttryck, medan kortare urlakning och användning av franska fat kan resultera i rundare textur och mer kryddiga toner. I Brunello di Montalcino krävs dessutom lång lagring innan vinerna får släppas, vilket ytterligare formar stil och komplexitet.

Begreppet sangiovese-grosso används främst om material från Montalcino, men hänger nära samman med andra lokala namn på Sangiovese. I Montepulciano talar man om Prugnolo Gentile i Vino Nobile, och i Maremma kallas druvan ofta Morellino i Morellino di Scansano. Dessa beteckningar speglar regionalt urval och anpassning snarare än helt separata druvor. Resultatet blir nyansskillnader i frukt, struktur och mognadsprofil mellan områdena.

För vinodlare och vinälskare representerar Sangiovese-grosso den mer koncentrerade och lagringsdugliga tolkningen av Sangiovese. Rätt läge, noggrann klon- och massal-selektion samt måttlig avkastning ger viner som förenar tydlig syra, tät tanninstruktur och en komplex aromatik – egenskaper som gör dem intressanta både unga och efter lång flaskmognad.