Merille

Merille (ofta skrivet Mérille) är en röd vindruva med ursprung i sydvästra Frankrike, framför allt kring Garonne. Druvan har traditionellt använts till enklare bordsviner och uppträder i dag främst som en mindre komponent i blandningar snarare än som solist. I Bergerac kallas den lokalt ibland ”Périgord”, vilket speglar dess regionala förankring.

Ampelografiskt räknas Mérille till den sydvästfranska cotoïdes-familjen och den anses härstamma från Tarn-et-Garonne. Efter vinluskatastrofen återplanterades den flitigt från Dordogne (Bergerac) till Tarn tack vare jämn avkastning, men tappade mark när appellationssystemet skärptes efter andra världskriget och druvan inte rekommenderades i många AOC-regler. Odlingsarealen minskade kraftigt och är numera liten, även om vissa odlare i Bergerac har återupptäckt den som ett komplement i roséviner.

I vingården kännetecknas Mérille av stora klasar med relativt stora bär. Den skjuter knopp något efter Chasselas och mognar i mitten av säsongen, cirka tre veckor senare än Chasselas. Avkastningen tenderar att vara hög och sockerpotentialen låg, vilket innebär att vinerna ofta blir lätta till alkoholhalten. I den franska klonlistan finns tre certifierade kloner – 444, 445 och 790 – vilket underlättar för bevarandearbete och nyplanteringar.

Stilmässigt ger Mérille i regel ljusa, okomplicerade viner med måttlig aromatik och mjuk struktur – egenskaper som gjort den vanlig i vardagsnära cuvéer och som komponent i roséviner. Aromprofilen beskrivs ofta i termer av röda bär som körsbär, röda vinbär och hallon. I Bergerac har druvan återintroducerats som sekundär sort och lyfts där fram för en viss tålighet mot både sjukdomar och torka, vilket passar regionens varma, tidvis torra somrar.

Geografiskt är odlingen koncentrerad till sydväst, och i dagens appellationsflora har Mérille en marginell men erkänd roll. I Fronton (Haute-Garonne och Tarn-et-Garonne) är Mérille tillåten som accessoar­sort bredvid den dominerande Négrette, och i Bergerac förekommer den som sekundär druva i roséviner. Sammantaget speglar det en nuvarande användning där druvan bidrar med lätthet och fräschör snarare än struktur.

Namnfrågan är ett återkommande tema. I den officiella franska/EU-katalogen är druvans namn ”Mérille” och där anges inga erkända synonymer. I lokalt bruk, historik och äldre ampelografisk litteratur har flera benämningar dock förekommit – bland annat ”Périgord” – vilket har lett till viss begreppsförvirring och sammanblandning med andra sorter i samma område. Därför är det klokt att luta sig mot nyare källor och officiell registrering när druvan identifieras i fält.